Denna uppsats handlar om hur isländska ortnamn återges i svenska texter. Särskilt fokus har lagts på de svenska exonymerna – ortnamnsformer som till sin skriftbild avviker från de lokala ortnamnen, endonymerna, på fler sätt än enbart genom annorlunda bruk av diakritiska tecken och/eller utbyte av de för svenskan främmande bokstäverna ð, þ och æ. Ortnamnsformer som är identiska med endonymerna sånär som på bruket av diakritiska tecken och/eller återgivandet av de tre ovan nämnda isländska grafemen kallar jag pseudo-endonymer. Som empiriskt material har isländska ortnamn ur arton verk från genrerna sagaöversättningar, nutida romaner och resehandböcker sammanställts och analyserats. Även isländska geografiska namn i Nationalencyklopedin, som har kallats det närmaste svenskan har en rikslikare för formval och stavning av utländska ortnamn, har tagits med i studien. Variationen i ortnamnsbruket inom och mellan genrerna är stor. Generellt sett är försvenskningar av ortnamnen vanligare i sagaöversättningarna medan de isländska endonymerna oftare används i översättningar av modern skönlitteratur. Bortsett från landsnamnet ”Island” finns det ingen svensk form för någon isländsk geografisk lokalitet som kan kallas helt etablerad. De svenska former som är vanligt förekommande – ”Hemön”, ”Nordlandet”, ”Reykjavik”, ”Sydlandet”, ”Tingvalla” eller ”Tingvallarna”, ”Västfjordarna”, ”Västlandet”, ”Västmannaöarna”, ”Östlandet” och ”Östfjordarna” – används alla vid sidan om eventuella pseudo-endonymer och isländska endonymer i svensk text. I en sammanställning över förordade svenska former för utländska geografiska namn borde de elva ovan nämnda formerna tas med som uppslagsord jämte de isländska endonymerna. Även den etablerade formen ”Island” hör hemma i en sådan sammanställning, dels som namnet på ön, dels som kortform för namnet på republiken.