Jag har i den här uppsatsen gjort en kontrastiv undersökning av tre tyskars attityder till tvåspråkighet. Utifrån min frågeställning har jag utgått ifrån huruvida tvåspråkighet har medfört en ökad lingvistisk medvetenhet samt hur informanternas positiva och negativa attityder ter sig till detta. Jag har även snuddat vid begreppet kultur och hur informanterna upplever att ”leva i två kulturer”. De tre tyskor som figurerar i denna undersökning har alla kommit till Sverige på ett sätt som de upplever som positivt. Detta har inneburit att deras attityder till tvåspråkighetsbegreppet alltid varit bra. Mitt undersökningsmaterial samlades in med hjälp av intervju som metod. Resultatet visar, precis som tidigare forskare kommit fram till, att tvåspråkighet i viss mån medför en ökad lingvistisk medvetenhet. I mitt fall föll det sig så att de tre informanterna studerar till språklärare, vilket jag tror är en bidragande faktor till den språkliga medvetenheten. Informanterna har också en mycket positiv attityd till tvåspråkighet. De enstaka gånger det känts negativt att vara tvåspråkig är enligt informanterna när det växlat ihop de tyska orden med de svenska, s.k. negativ transfer. Den stora skillnaden i medvetenhetsgraden hos de tre informanterna är att de bott olika lång tid i Sverige. Två utav dem som bott här i ca två respektive elva år ser svenskan som ett sätt att överleva och chansen till kommunikation. Den tredje informanten som däremot har bott här sedan barnsben ser tvåspråkigheten som en självklarhet, vilket i sin tur har gett henne en stor potential att utveckla sin kreativitet och lyhördhet för en lingvistik medvetenhet. Vad gäller kultur har ingen utav informanterna svårt att anpassa sig till det svenska livet, då de menar att tysk och svensk kultur står väldigt nära varandra. Ett fåtal negativa kulturkrockar kom upp under intervjuerna, men precis som forskningen menar frågar sig även mina informanter hur en människa kan säga sig tillhöra en kultur.