Det är en ganska frigörande känsla jag kommit fram till. Att det faktiskt är jag som styr, och inte materialet. Jag har länge brottats med min bakgrund i traditionellt smide där problemet har varit att jag alltid velat uttrycka allt i metall, och framförallt med traditionella tekniker. I projektet använde jag mig av metallen mer som en bas att luta mig tillbaka på, samtidigt som jag lämnade utrymme för nya material och uttryckssätt. Jag valde att kalla mitt arbete för ”coy”. Engelskans coy som har flera liknande betydelser, men där avskild, blyg och undangömd fick stå för mitt arbete. Coy kan även en person kallas som är oförmögen eller ovillig att fungera i sociala situationer.