Ungas intresse för läsning är en fråga som engagerar på flera plan. I skolan axlar svenskämnet ett stort ansvar för elevernas utveckling som läsare. Högläsning som metod för att främja läsmotivation och engagemang vinner terräng även i högre årskurser. Artikelns syfte är att belysa elevers perspektiv på skönlitterär läsning och högläsning av skönlitteratur i skolan, och den söker svar på följande forskningsfrågor: Vad berättar elevernas utsagor om deras litterära tänkande och litterära föreställningsvärldar?, Vilken bild av litteraturläsning i allmänhet och högläsning i synnerhet ger eleverna uttryck för? och Hur anser eleverna att litteraturundervisningen kan utvecklas? Genom fokusguppsamtal med elever i årskurs 9 bidrar den här artikeln med ett elevperspektiv. Studiens teoretiska ram utgörs av litteraturdidaktisk teori, bland annat om högläsning. Langers (2017) begrepp föreställningsvärldar och olika positioner en läsare intar i relation till en litterär text bidrar även till studiens metod och används som analysraster. Studiens resultat visar på såväl läslustbegränsningar som möjligheter i litteraturundervisningen. I fokusgruppsamtalen är eleverna engagerade och den kvalitativa innehållsanalysen visar att de rör sig mellan Langers olika positioner i relation till den roman de läst, men även till andra texter, och därmed visar exempel på litterärt tänkande. Deras uppfattning om läsning i skolan präglas av en nyttodiskurs. De är till del kritiska mot högläsning, då den ter sig långsam. För en mer intresseväckande undervisning önskar eleverna bland annat större utbud av texter, möjligheter att påverka litteraturval och fler boksamtal. Resultaten pekar på att litteraturundervisningen bättre kunde utnyttja de undervisningstillfällen och fördjupningar som elevernas engagemang i den litterära texten öppnar för.