Syftet med artikeln är att diskutera organiseringen av svensk nanoteknik och varför denna skiljer sig från de länder inom vilka det sker en mer sammanhållen aktörsmobilisering kring nanoteknik, och där tillväxtfokus i högre grad än i Sverige integreras med fokus på miljö och samhällsmässiga aspekter. Utvecklingen av svensk nanoteknik visar att vetenskaplig effektivitet inte nödvändigtvis betyder att frågor om innovation eller effekter av denna innovation också hanteras effektivt. Stora vetenskapsprogram drivs utan samordnande hantering av nanoteknik som innovationsobjekt. Forskning om miljö och samhälleliga aspekter sker i liten skala och utan tydlig koppling till nanoteknikens innovationssystem. Förklaringar söks i den svenska modellens implikation för FoU i allmänhet och nanoteknik i synnerhet. Modellen är centrerad kring storindustrins behov och har sitt fokus på expertis. Sammantaget har Sverige haft svårt både att hantera nanoteknik som utvecklingsprojekt och att bredda diskussionen kring nanoteknik som samhällsprojekt.