När många pendlar eller reser längre sträckor med tåg och tunnelbana, blir det mindre klimatpåverkan, trafikstockningar och behov av stora parkeringsplatser. Men även om tågen drivs med el och inte släpper ut avgaser, så skapas luftburna partiklar av underhållsarbeten och friktion mellan spår, hjul och bromsar. Dessa partiklar består till stor del av metaller, vilket påverkar deras toxicitet. Trafikverket har inga fastställda rutiner för att utföra eller för att analysera mätningar eller beräkningar av luftföroreningar och dess hälsokonsekvenser i slutna stationsmiljöerstationsmiljöer, då föreskrifter omfattande rikt- och gränsvärden hittills saknats. Trafikverket har därför inte heller någon framtagen åtgärdsplan. Forskarprojektet var uppdelat i två delar, varav den första innehöll en kunskapssammanställning av vetenskapliga nationella och internationella rapporter, tidskrifter, artiklar mm. Den andra delen hade som syfte att sammanställa kunskap av slutsatserna i del 1 och från resonemang och perspektiv från transportutövare, ansvariga myndigheter och nationella forskare som kan ligga till grund för framtida nationella beslut om nationella riktvärden för överdäckade stationsmiljöer längs med järnväg. Projektet har lett till konstaterandet att till annat bevisats så ska dessa partiklar i spårmiljö betraktas som minst lika toxiska som urbana partiklar. Tiden man befinner sig i spårmiljöer är ofta en kortare del av sitt dygn men eftersom halterna kan vara mycket höga kan de stå för en stor del av framför allt pendlares totalexponering. Därför finns det underlag för ett gräns- eller riktvärde, vilket efter kunskapssammanställningen, sammanfattad i delrapporten av Stroh et al. 2009, föreslogs ligga på ett timmedelvärde på 200 µg/m3 och ett dygnsmedelvärde på 100 µg/m3 för PM10 (Stroh 2019). Transportstyrelsen har istället föreslagit ett timmedelvärde på 240 µg/m3. För att sätta lämpliga riktvärden på slutna stationsmiljöer längs med spår-/järnväg, så är mikromiljöer, så som vagn, plattform, tunnelmiljöer till och från plattformen mm, en viktig del av beräkningarna. Det fanns dessutom förslag på ett så kallat dosbaserat mått, uppdelat på vagn och plattform. Frågan om riktvärden bör sammanfattningsvis utredas vidare för att få mer kunskap om halter i vagnar och dess påverkan på exponering och hälsa, generellt i övriga mikromiljöer samt bland olika socioekonomiska grupper. Eftersom det är flera hundratusen personer som pendlar med tunnelbana varje år, så visar sig en första grov samhällsekonomisk analys, att nyttan av åtgärder för förbättrad hälsa är hög i dessa miljöer. Gällande kontrollprogrammet fanns en samstämmighet bland projektdeltagarna att dessa så långt som möjligt bör följa de program som redan finns för utomhusmiljö. Alla var överens om att åtgärder i första hand bör fokusera på att få ner halterna vid källan och att förhindra att halterna blir kvar vid de miljöer där människor uppehåller sig.

Luftkvalitet i framtida mer eller mindre slutna järnvägs- och tunnelbanestationer, del 2