En undersökning av hur statliga utredningar inom krisberedskap, internationellt och regionalt utvecklingsarbete samt miljö och klimat använt sig av begreppet resiliens över tid. Undersökningen utgår från amerikansk och brittisk kritisk forskning om hur resiliens är ett otydligt begrepp, något som även noterats i Sverige. En kvantitativ-kvalitativ metod anläggs för att få både bredd och förståelse. Undersökningen finner att problemet med otydlighet även finns i Sverige, åtminstonte gällande SOU:er, även om det inte är på samma skala. Otydligheten undersöks genom tre analysaxlar gällande hur resiliens förstås ur ett maktperspektiv (dvs. grad av mänsklig kontroll), ur ett disciplinärt perspektiv samt ur ett perspektiv som mål i sig självt eller en process mot större mål. Undersökningen påtalar att svenska utredare använder resiliens relativt lite men bör sluta använda resiliens som det görs. Undersökningen ger stöd till den resilienskritiska forskningen men visar att den svenska forskningen kan ha överskattat problemet.