Den yttre parasiten (ektoparasiten) Gyrodactylus salaris (G. salaris) har sitt huvudutbredningsområde i Östersjön. G. salaris lever på lax i sötvatten genom att äta av huden, främst på fenorna. I Norge påträffades G. salaris första gången på lax 1975. Sannolikt hade parasiten följt med transporter av odlad lax från den svenska delen av Östersjöområdet till norska odlingar. Parasiten hade katastrofala effekter på de känsliga Atlantlaxarna och flera norska bestånd slogs ut. Laxparasiten Gyrodactylus salaris påträffades för första gången hos vild lax på västkusten i Säveån 1989. År 1999 ändrades regelverket för utsättning av fisk för att beakta risken för spridning av parasiten. Ett samordnat monitoringprogram startade 2001på västkusten där laxungar screenas för förekomst av parasiten, både i älvar som är infekterade och i älvar som inte är infekterade på västkusten. Data från monitoringprogrammet tillsammans med elfiskedata har visat att det inte förelåg några skillnader i utveckling av tätheten av laxungar mellan åar med och utan parasiten. Alla laxbestånd på västkusten har tenderat att minska över tid sedan slutet av 1980-talet enligt de elfiskeundersökningar som bedrivs, något som drabbat såväl infekterade som icke infekterade vattendrag. Sammantaget tycks någon påvisbar storskalig och signifikant effekt av G. salaris på tätheten av laxungar på populationsnivå ej föreligga på svenska västkusten. Data från monitoringen av G. salaris på laxungar på västkusten visade också tendenser på att mängden parasiter på fiskarna minskade över tid. Med en transitionsfunktion beräknades att antalet parasiter per fisk skulle minska och stabilisera sig på en låg nivå efter 43 år efter första gången G. salaris påträffades. Vid lägre vattentemperatur, ju större laxungar och desto senare på året ökade chansen att finna fisk med parasiter. Det var dock stora variationer mellan lokaler i samma vattendrag. Andelen infekterade individer (prevalensen) var korrelerad till samma faktorer (vattentemperatur, årstid och fiskens storlek), men även med tätheten av lax på lokalen. Ett fältförsök genomfördes i Himleån, Halland, där laxungar fångades med elfiske på hösten, märktes med pit-tag samtidigt som mängden parasiter på ryggfena och ena bröstfenan räknades. Några av fiskarna återfångades senare under hösten och påföljande vår. De fiskar som hade ett ökat antal parasiter under försökets gång tillväxte inte sämre än andra fiskar, men var mindre vid försökets start. Chansen att återfånga en laxunge minskade med ökad mängd parasiter och ökade med storleken för 0+ (årsungar), men var oberoende av konditionen för samma åldersklass. Om man antar att återfångstchansen var korrelerad till överlevnaden så visade resultaten en negativ effekt av laxparasiten på individens överlevnad. Sammantaget kan konstateras att indikerade negativa effekter på individnivå inte hade någon påvisbar signifikant effekt på tätheten av laxungar i vattendrag med och utan infektion. Detta kan bero på att det var svaga individer som drabbades främst av parasiten, dvs fiskar som kanske ändå skulle ha dött inom kort. Det betonas att de nordliga bestånden på svenska västkusten, som är isolerade från överföring av G. salaris från havet genom hög salthalt, kan vara känsligare än de sydliga bestånden. Utifrån de osäkra resultaten bedöms det att restriktionerna för fiskutsättning och -odling som infördes i kustvattendrag på västkusten bör kvarstå. Likaså måste monitoringen av G. salaris fortsätta. Det finns ett omfattande material med elfisken från svenska västkustens laxälvar. Dock framgick det av föreliggande studie att det var ont om undersökningar i några av de vattendrag som inte har G. salaris. Det är önskvärt för framtiden att hålla övervakning med elfiske i samtliga större laxvattendrag med tanke på G. salaris och andra förändringar som kan ske.