Skolans fjärrundervisning under Coronapandemin 2020 : utmaningar, resultat och framtidsutsikter

Under vårterminen 2020 drabbades Sverige av en pandemi, och de svenska skolorna tvingades ställa om till att bedriva sin verksamhet på distans genom att använda digital teknik. Gymnasierna fick undervisa alla elever på distans och högstadieskolorna, som hölls öppna, de elever som av smittskyddsskäl inte kunde vara i skolan under en kortare eller längre period. Det viktigaste syftet med enkäten är att undersöka vilken roll distansarbete/fjärrundervisning kommer att spela i skolan inom den närmaste framtiden och vilka utvecklingsbehov det medför. Vi undersöker hur väl de svenska skolorna lyckades sköta undervisningen helt eller delvis på distans under ”pandemikrisen” under vårterminen 2020, alltså perioden mars-maj. Data samlades in via strukturerade telefonintervjuer till 301 rektorer i grund- och gymnasieskola under juni och augusti 2020. Frågorna rörde skolledarnas uppfattning om utmaningar som pandemin medfört, förändringar de gjort för att möta utmaningarna och resultatet, hur väl de lyckats upprätthålla god undervisning på distans under krisperioden (mars – juni 2020), samt deras ambitioner då det gäller digitalisering i allmänhet och fjärrundervisning i synnerhet i ett framtida normalläge efter pandemin. Resultat: En stor majoritet anser att man klarat att behålla kvaliteten i undervisningen bra eller mycket bra. Samtidigt framgår det mycket tydligt att man inte är nöjd med digital fjärrundervisning. Den allmänna åsikten är att den sociala kontakten mellan lärare och elever i klassrumssituationen inte går att upprätthålla i digitala medier. Däremot har man lagt ner mycket möda och anser sig ha haft betydande framgång med individuella fjärrkontakter med elever. Visserligen har man ”tappat bort” en del elever, men samtidigt har man fått bättre kontakt med en del elever som av olika skäl inte fungerat bra i den vanliga skolsituationen. Eftersom interaktiv helklassundervisning varit svår att hantera har man i större utsträckning än normalt gett eleverna uppgifter att arbeta med individuellt. Lärarna har ägnat sig mer åt övervakning och kontroll, och stött elever enskilt genom olika medier. Videokommunikation i kombination med mejl är vanligast, men även delade klassrumssystem, sms och telefon förekommer. Det betyder att elever som undervisats på distans fått en mycket annorlunda undervisning än de som varit i skolan. De största utmaningarna handlade om pedagogik, förändring av lärarnas arbetsuppgifter, och – framför allt – elevernas situation. Ledning av förändring uppfattas som en viss utmaning, men det anges i första hand handla om snabbheten i förändringen. Dock anger bara en dryg tredjedel att skolledningarnas digitala kompetens varit ”i mycket stor utsträckning” tillräcklig för att hantera situationen. 15% anger att den bara ”i någon mån” varit tillräcklig. Vare sig tekniken eller regelsystemet uppfattades som särskilt krävande utmaningar, men nästan hälften av skolorna har behövt göra kompletteringar av teknik. Användningen av digitala läromedel har ökat kraftigt. 93% anser att digitala läromedel fungerat bra och man har ökat sin användning eller helt gått över till dem. 49% anger att man tidigare mest använde pappersböcker, så ökningen är betydande. Svaren indikerar att ökningen sannolikt kommer att bli bestående, dels för att man sett att digitala läromedel förbättrar även den vanliga undervisningen, dels för att de gör det lättare att hantera undervisning av frånvarande elever – som finns av många skäl, och som sannolikt kommer att vara fler än normalt under lång tid eftersom man uppmanas vara hemma vid minsta sjukdomssymtom. Rektorernas ambitioner för framtiden efter pandemin innehåller mer fjärrundervisning, men inte för hela klasser, bara för vissa elever, mer digitala läromedel, mer hemarbete för lärarna, och, för att klara detta, utveckling av ”digital pedagogik”. Ingen fjärrundervisning för hela klasser. Med undantag för enstaka teknikentusiaster anser de flesta att digital fjärrundervisning inte är riktig undervisning. Det är något man kan ta till i kristid, men bara då. Riktig undervisning sker på plats för den sociala kontakten är oumbärlig. Många anser att digitala möten är mer effektiva och planerar att fortsätta med sådana, både för ledning, lärare och externa parter som föräldrar och handledare under praktikperioder. Fjärrundervisning för elever eller elevgrupper ”i särskilda situationer” anges av många som ett givande utvecklingsspår. Det finns många sådana situationer – sjukdom, praktik, särskilda behov, långa pendlingsavstånd, förstärkningsundervisning, m.m. – och de restriktioner som kommer att gälla åtminstone det närmaste skolåret gör att frånvaron sannolikt kommer att vara högre än normalt. Anpassning av undervisningen med digitalt material och digitala verktyg för fjärrundervisning för elever som inte kan vara i klassrummet men inte är för sjuka för att arbeta ses som en användbar möjlighet för att ordna så att de som inte är närvarande ändå kan integreras i klassen. Digital pedagogik behöver utvecklas för vissa delvis nya undervisningsformer. Även om inte fjärrundervisning som norm ligger i planerna för överskådlig tid behöver pedagogiken utvecklas för att hantera elever som av olika skäl inte är närvarande. Det betyder fjärrundervisning för enskilda elever eller mindre grupper, och det betyder integration av enstaka frånvarande elever i den normala undervisningen via digitala medier. Det senare kan innebära exempelvis att kamera installeras i klassrummet så frånvarande elever kan delta i de vanliga lektionerna. I ett exempel hade en skola med gott resultat låtit en robot ta en frånvarande elevs plats i klassrummet för att både möjliggöra deltagande och markera närvaro. Digitala läromedel kommer att användas allt mer, även för den vanliga undervisningen i skolan. Dels har de visat sig mycket användbara, dels behövs de för att minska skillnaderna mellan den förväntat ökande andel elever som får fjärrundervisning och de som befinner sig i klassrummet. Mer hemarbete för lärarna. Dels har de striktare kraven på att stanna hemma vid minsta sjukdomssymptom ökat sjukfrånvaron, och detta kommer sannolikt att fortsätta under ganska lång tid. Eftersom många är hemma enbart av smittskyddsskäl och inte är sjukare än att de kan arbeta kan det vara en fördel både för individen och undervisningen att de gör det från hemmet. Dels har det visat sig att mycket arbete kan bedrivas från hemmet. Samtidigt kan man knappast i längden arbeta hemifrån samtidigt som man är sjukskriven eftersom kostnaderna då flyttas från arbetsgivaren till sjukförsäkringssystemet (eller till den enskilde via karensdagar). Det betyder att det finns incitament för att utveckla en form av hemarbete som gör att man vid lättare symtom kan arbeta hemifrån. Det finns flera krafter som driver på en sådan utveckling, dels en sådan trend i andra branscher, generell strävan mot mindre pendlingsresande av miljöskäl, önskemål om ökad tillgänglighet för elever utanför lektionstid, med mera. För att detta ska kunna ske behöver regleringen av hemarbete utvecklas.