Syftet med denna text är att problematisera riksdagens roll i svensk politisk historia, ca 1600–1900, och dess bidrag till utvecklingen mot demokrati och allmän rösträtt. För det första stärkte riksdagsrepresentanterna monarkin på riksdagens bekostnad vid flera tillfällen och bytte långsiktigt institutionellt inflytande mot vinster i enskilda sakfrågor. Vid andra tillfällen var de märkbart passiva och oförmögna att förhindra monarkin. Riksdagen utgjorde en tveksam och svag bastion för folkrepresentation och man kan hävda att riksdagen mellan 1611 och 1809 hade en svag ställning gentemot kungen i 94 år, nästan hälften av perioden. Detta förändrades dock mellan 1809 och 1866, trots att det fanns flera likheter i det politiska ramverket, samt politiska förutsättningar för ytterligare ett skifte till en stark monarki och en svag eller upplöst riksdag. Ståndsriksdagens sista 50 år utgör således en nyckelperiod om vi vill förstå varför riksdagen slutligen intog en stark ställning i den svenska politiska kulturen. Denna fråga berör inte bara historiker, utan också människor som är intresserade av hur och varför representativa församlingar blir lika eller mer legitima än auktoritära alternativ. Eftersom vi lever i en period där demokratiska institutioner och värderingar ifrågasätts är det viktigt att förstå hur de kom att omfamnas i första hand.